Några minnen från min barndom
Detta minne är från 2an när jag och min familj skulle iväg på kortvuxenträff.
På morgonen då vi skulle åka iväg så sa jag hejdå till alla mina saker förutom dom som jag tog med mig. För vi skulle flyga och då trodde jag att vi skulle krascha och dö. Så då sa jag hejdå till allt. Jag var tyst under hela resan till vi kom fram till Göteborg där träffen skulle hållas. När vi kom fram till träffen så fick vi våra rum som vi skulle sova i. sen så skulle vi äta lunch med dom andra. Då fick vi dela bord med en familj som hade ett barn som var 1 år yngre än mig som hette Frida vi blev bästa kompisar direkt. Vi var med varandra varje dag på träffen tillsammans med 2 andra killar Jakob och Rasmus, som retades med oss varje dag. Vi 4 gick i samma ”klass” på träffen så vi hade lektioner om kortvuxenhet, men vi lekte mesta del av tiden. När träffen tog slut och det var dags för oss att åka hem så grät jag och Frida. För vi blev så bra kompisar under den här träffen och vi visste att vi inte kunde ses så ofta, för hon bodde i Bohuslän och jag bodde på Gotland. Men vi träffades sen i en vecka på sommaren där på.
Vi har en gammal dam som bor granne med oss som har två barn-barn som brukade komma ner över sommar lovet och jul lovet. En dag tyckte mamma att jag och min storebror kunde bli kompisar med dom två. Så vi åkte till deras mormor blir det då, och mamma presenterade oss för dom. Det var en tjej som var ett år äldre än min storebror Linus och fyra år äldre än mig som hette Ing-Marie och så var det en kille som var ett år äldre än mig som hette Micke. Linus och Micke blev kompisar direkt och jag och Ing-Marie blev kompisar direkt. Vi fyra gick ut och hade snöbollskrig då och hade jätte kul. Sen så var jag och Ing-Marie med varandra jämt när hon var nere på Gotland och bodde hos sin mormor.
En gång när jag och min kompis cyklade ifrån Gahms så skulle vi in till grannen som vi brukade gå in hos och klappa på deras hästar och kaninungar. Jag cyklade först och vi skulle korsa vägen för att komma in på deras gårdsplan. Jag var så lat så jag orkade inte stanna cykeln och sen gå över vägen. Så jag började cykla över och kollade bara åt ena hållet och såg då inte att det kom bilar från andra hållet. Så när jag cyklade över så hörde jag hur min kompis skrek ”AMANDA!”. Precis efter så tog en bil tag i mitt cykelstyre och jag ramlade omkull med cykeln på vägen. Det enda jag tänkte på var att jag skulle ta min cykel och gå av vägen och det gjorde jag. Han som körde på mig stannade bilen och klev ur tillsammans med sin fru och frågade hur det hade gått för mig. Jag sade då att det hade gått bra och dom körde hem mig sen och berättade för min pappa vad som hade hänt. Den enda skadan jag fick var att jag fick lite ont i fingret. Sen den här olyckan har jag panik när jag går på storvägar att jag ska hoppa ut och bli påkörd och dö.
Av: Amanda Kristiansson NP10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar